Av Henrik Johansson, ALARM-Ambulansförbundet, på Expressen
Vi begriper visst, men vi vill inte begripa
Att med skygglappar förneka framväxten av radikaliserade parallellsamhällen, gängstrukturer och grov kriminalitet gagnar ingen, skriver ambulansförbundets tidigare ordförande Henrik Johansson.
För ett antal timmar sedan kämpade två ambulanskollegor för sina liv. De attackerades av en person som de larmades ut för att hjälpa.
För några veckor sedan fick en ambulanskollega ett hårt slag i ansiktet. Barnen frågade gråtande vad som hade hänt när kollegan kommer hem till sin familj med en rejäl svullnad och rödsprängda ögon.
För några månader sedan larmades två ambulanskollegor ut för att undsätta en person. I utlarmningstexten stod det ”fraktur”. På plats upptäcks en skottskada, och budskapet var lika tydligt som hotfullt, de skulle inte gola – annars jävlar. Kollegorna bär inte längre namnskylt.
För ett år sedan fick en ambulanskollega hot och slag mot sig när de larmades ut till en adress som av polisen var känd som synnerligen farlig. Det blev droppen för den före detta ambulanskollegan, som lämnade verksamheten.
För ungefär 1,5 år sedan tvingades en ambulanskollega under dödshot in i en bil, för att sedan få erfara en skräckfärd, med upprepade dödshot. Ambulanskollegan har mardrömmar om händelsen och har svårt att arbeta natt.
För drygt två år sedan blev två ambulanskollegor hotade med kniv av en notorisk våldsverkare. Det gjordes också utfall mot dem. Psykoterapin pågår ännu en gång i veckan.
Hur ofta utbrister vi inte, särskilt när vi läser om en våldsam handling mot blåljuspersonal, att vi inte begriper? Jag tror denna reaktion ytterst är ett uttryck för en flyktmekanism.
Vi begriper visst, men vi vill inte begripa. Vi begriper att det finns människor som vill skada oss och som också är beredda att göra det. Bara detta faktum försätter hela vårt väsen i gungning. I takt med tätt duggande nyhetsinslag om normlöshetens pris, sker en successiv normalisering. Att med skygglappar förneka framväxten av radikaliserade parallellsamhällen, gängstrukturer och grov kriminalitet gagnar ingen.
Den som väljer förklaringsmodellen att återkommande skjutningar och våldsamma upplopp inte angår eller drabbar hyggliga medborgare, gör en rejäl tankevurpa, då våldet inte sällan sker i offentlig miljö. Det är enligt mitt sätt att resonera grovt vilseledande att beskriva våldsamma upplopp som ”stök”, ”oroligheter” eller ”social oro”. Det är alarmerande att samhällsresurser som kommer för att hjälpa möts av ett vansinne, som innebär livsfara för såväl blåljuspersonal och boende.
Stenkastning, brandbomber och användning av vapen skapar i sanning inget forum för dialog.
Jag tror att många med mig blir mycket provocerade av normaliseringen och omskrivningarna av allvarsgraden av det återkommande våldet, särskilt när man från politiskt håll pratar om förebyggande kostsamma insatser i form av att lära människor att inte attackera eller angripa räddningspersonal. Stenkastning och användning av vapen skapar i sanning inget forum för dialog. Biljakter på trafikerade vägar, där automatvapen avlossas. Skjutningar i tätbebyggda områden, handgranater som kastas.
Det är fullt naturligt och mänskligt att känna oro inför denna destruktiva utveckling. Det finns i dag en stor utsatthet inom vissa yrkesgrupper, som dessutom representerar det demokratiska samhället. Därför måste lagstiftaren trimma rättsväsendet, räddningstjänsten och sjukvården för att möta den ökade graden av grovt våld.
Ambulansflottan är förfärligt underdimensionerad med tanke på omvärldsläget och det ökade befolkningstalen. Inte sällan är stora delen av länen helt dränerade på ambulanser, vilket både SOS-operatörer och ambulanspersonal vittnar om. Det finns ofta inte heller tillgängliga polisenheter att tillgå.
Konkreta åtgärdsförslag om flaggning av adresser (revidering av patient- och datalagen), tjänstemannaskydd och förstärkt säkerhet, måste därför komma från fler samhällsaktörer än enstaka branschorganisationer, fackförbund och politiska partier.
För den som undrar över utkomsterna av inrikesminister Ygemans rundabordssamtal, som jag själv deltog vid i början av februari i år, finns inget ett rapportera, då tystnad råder. De aktörer som vill göra denna fråga till en oratorisk och meningslös ordduell måste släppa in verkligheten. Säkerheten för blåljuspersonal måste få en helt ny plats på den politiska agendan. Lagstiftaren måste inse att tystnad och rädsla ofta hänger samman. Det är hög tid att tala högt och tydligt om den utsatthet som Sveriges ambulans, brand- och polispersonal fjättras vid.
Vi fick en grotesk påminnelse om detta häromdagen, när larmet ljöd: Kollegor i underläge, vi är under attack.
Henrik Johansson
Tidigare ordförande på Ambulansförbundet
-Pettersson tycker det är bra att Henrik Johansson debatterar problemen, men vi ser inte ett ord om det verkliga problemet i klarspråk.
Det finns i grunden bara en stor fråga – asylinvandringen. Törs politikerna erkänna det?
