Jag berättade för en smått ”galen” internetvän att jag var i lag med att skriva en årskrönika, och han ansåg att jag var ”litta tidigt ute”. Nej inte alls svarade jag då denna krönika kommer att handla om mitt händelserika vanliga liv från förra sommaren tills idag. Vem har sagt att en årskrönika måste presenteras på nyårsafton….
Detta år har innehållit allt av händelser som kanske för de allra flesta inte ens kan uppbringas under en hel livstid, jag fick min beskärda del komprimerat under ETT år och jag höll på att gå under. Årskrönikan kommer att handla om glädje, sorg, liv, död, politik, vänskap samt om falskhet och om svek.
”Det som inte dödar det härdar” sa en vän till mig via facebook medan en partivän ringde sa ”Du är inte nerräknad ännu, det är man inte förrän man ligger” ”Vi kan träffas, jag vill gärna komma, jag är din vän” sa en av de som jag litade på och arbetade tillsammans med, han gav mig en hård kram där vi stod i hallen när han skulle gå, jag märkte det inte då men under hösten blev jag varse att han då i den stunden i hallen stack mig i ryggen med en kniv, inte bra.
Sommaren 2014 var jag glad ända tills den kväll och natt i augusti då representant för hatbloggen IRM ringde och trakasserade mig. Semestern var just slut efter en välbehövlig vila då vi Sverigedemokrater i Malmö hade gjort väldigt bra ifrån oss i valkampanjen inför europa-parlamentsvalet, vi stod nu inför nästa valkampanj. Mitt företag inom friskvård var i stort sett avvecklat då mitt arbete som politisk sekreterare krävde all min tid, sedan ett år tillbaka var jag en i laget av Sverigevänner.
Jag cyklande hem efter att ha tränat drakbåtspaddling med SD-Malmös paddellag, jag var jätteglad över att vara en i laget då jag är en vinnarskalle. Väl hemma möttes jag av två killar som släntrade gatan ner precis utanför min uppfart, de vände sig om och fick syn på mig. Oscar Schau en av de fanatiska SD-hatarna hade jag framför mig, killen som brukar stå på balkonger och heila ni vet och nu skulle man krossa en Sverigedemokrat, jag var noga utvald jag var ett delmål.
Oscar Schau, en av IRM:s skribenter gör Hitlerhäsning. När den ”goda” sidan hyllar Hitler är det ett skämt – när Sverigedemokrater gör det får de löpa gatlopp och avgå, det får de för övrigt göra även när de skriver sanningen, tack vare fega skitstövlar i SD Malmös ledning…Pettersson
Att bli förföljd in i sitt eget hem, förföljd in på tomten av två unga män gjorde mig vettskrämd, sådana män som jag tidigare vid flertal tillfällen hade mött på ute på stan MEN med det undantaget att polis haft dubbla kravallstaket mellan mig och dom, att finna sig ensam med våldsvänstern fick mig att känna dödsångest. Polis kom snabbt men ärendet lades ner, inget allmänintresse.
Det mediala drevet som drog igång då inför det allmänna valet var helt sanslöst i överkant det fanns inga proportioner, den skattefinansierade pressen vittrade blod, jag framställdes grymmare än en seriemördare. Man hade ”avslöjat” en Sverigevän som varit så fräck att hon skrivit på alternativ media, hon hade skrivit på Petterssons vänskapsblogg där hon bland annat gjort reportage om sin förvandlade stad Malmö. Denna hemska människa skulle bort, idel skamgrepp på skamgrepp följde, media ångade på HON skulle bort….hela partiet skulle bort bort bort.
”Kan man rädda Xxxx Xxxxxxs röv då kan man rädda din” var min chefs spontana ord, det blev inte så. Jag föll och föll och föll, mina barn försvann då media bestämt att deras mor var Sveriges största rasist och som förtjänade att försvinna från jordens yta. Det som smärtar mig mest det är att barnen inte känner sin mamma bättre än så, media är den första statsmakten och finns under huden även på våra närmsta. Det smärtar något så oerhört.
Ni som orkat läsa såhär långt till er vill jag säga, det blir bättre, det som inte dödar det härdar och det får en även att få erfarenheter som man inte annars skulle fått men som jag verkligen hade önskat få vara utan. Mitt i allt elände kom gamla vänner till mig, vänner på riktigt och även nya kamrater letade sig hem till mig, dom drog upp mig och bokstavligt talat såg till så att jag åt och drack. Jag fick chattmeddelande från de som saknat mig på bloggen men läst om mig i tidningar och sett mig på TV, bloggkapitlet var ett avslutat kapitel för min del när jag blev headhuntad in i politiken, men nu strömmade värme från dessa följare. Genom alla mina publicerade alster då jag bevisligen både kan formulera mig samt innehar kunskap om staden jag bor i passade jag som handen i handsken i ett Sverigevänligt parti, jag tog steget. Det går fort att knäcka en människa, det kan gå på några dagar, timmar eller endast få minuter.
Skriv skriv skriv sa min sambo till mig mitt när drevet rasade som värst, och jag skrev. Jag skrev ner mina upplevelser och jag skrev ner hela händelseförloppet samt berättelsen om mitt liv, hur jag blev jag. Min yrkesbana som egenföretagare är finito och över efter femton hårda men ack så goda år, mitt arbete som politisk sekreterare övertogs av en annan, jag gillar inte tanken på att människor är slit och släng.
Nu följde en tid med hemmaisolering men med en medverkan bakom kulisserna, jag drog mitt strå till stacken genom att var behjälplig med hemsidor, rätta andras alster och skriva politiska yttranden, jag gjorde research och jag sammanställde…..tills en dag utan att man meddelade mig om att det var slut, fegheten, falskheten och konflikträdslan vet inga gränser. Att trampa på den som ligger är inget att rekommendera, det är väldigt fegt och det gör väldigt ont för den som drabbas.
De allra flesta av oss är avhängiga över att ha ett visst mått av socialt umgänge och bekräftelse, så och jag. Det har blivit många fikastunder med djupa samtal, det har blivit massor av raska promenader både ensam och med vänner på riktigt. Av djupet av mitt hjärta tackar jag alla som hörde av sig, tipsade om jobb, hälsade på mig, lockade mig att då och då fly staden, fikade och som powerwalkade med mig, TACK, utan er vete sjutton hur detta året slutat.
Det kunde varit värre, man kunde ju haft en släng av ebola. Att skämta rått om sin trista sits är ett sätt att ta ett steg framåt, jag har siktet fram och uppåt. Allt kan alltid vara värre hela tiden och jag har i det stora hela det helt ok. Jag fick ett dödsbud. Min lillebrors äldsta dotter fick en halsinfektion när hon var på resa i Sydamerika, efter femtio timmar var hon död. En levnadsglad, nyfiken ung kvinna på endast 20 år fick inte leva klart, våra liv stannade upp. Det var en spirande vår men vi såg det inte.
Om jag hade samlat alla mina tårar hade jag fyllt spannar till brädden, trodde aldrig att man kunde gråta så. Detta år som gått har varit ett knäppt år, jag har gråtit för min egen skull, jag har gråtit över andra, jag har krigat med a-kassan, arbetsförmedlingen och jag har krigat mot mig själv, det har varit så vilda svängningar att vid några tillfällen var jag nära att åka ner i ”diket”.
Vad vill jag, hur mycket ska man censurera sig själv, hur mycket vuxenmobbing ska man tåla av de som klappar sig själva på axlarna samtidigt som de förkunnar hur illa man anser dubbelmoral och hyckleri är? Mycket av det man lyssnar på är ett spel, ett spel för gallerierna, ett dubbelt spel med olika måttstockar mest hela tiden. Att lita på varandra är förunnat de som ännu inte åkt på livets lusingar av de man trodde var vänner. Detta år som gått har jag sett riktiga vänner.
På arbetsförmedlingen krävde jag min rätt, jag kryper inte för någon fast jag inte tillhör de politiskt prioriterade. Vid detta statliga verk blir jag och alla andra olyckliga arbetslösa kallade för kunder, och eftersom jag är kund besöker jag arbetsförmedlingen för att hämta ut det jag redan betalat för. Efter mina helt logiska argument fick jag som jag ville, jag får hjälp. Jag hämtar ut en utbildning inom yrke som i slutänden ska ge mig goda chanser till att åter bli självförsörjande.
Mina två söner har tinat upp och de har ventilerat sina känslor, dom har lyssnat på mig och jag tror att dom förstår. Ikväll ska jag äta tårta, jag har gjort något bra, jag har satt tre duktiga människor till världen, den äldsta av mina barn fyller år idag, men från dottern är det kallt och tyst, jag väntar, jag finns kvar.
Denna krönika har handlat om hot, våld, vänskap, svek, misströstan, hopp, död, och nu kommer till sist liv. L I V, jag känner hopp, jag kämpar vidare och livet går vidare. Jag ser framemot den resterande sommaren med bad, fester och studier. Jag ser framemot en höst där jag fortsätter att kämpa politiskt för min stad och för Sverige, jag ser framemot en höst där jag skapar fler vänner och sadlar om i nytt yrke. Jag ser framemot en vinter då ett nytt liv föds, jag ska få ett barnbarn. Jag är glad…
Vid pennan
Eva-Marie Olsson
Malmö den 28 juli 2015
