Från Nasrin Sjögrens Facebook. Nasrin är född i Teheran, Iran och kristen.
Jag har flera asylsökande ensamma män från Afghanistan i min kontaktlista. Jag accepterade dem när vänförfrågningarna kom.
Sedan 2001 har jag personligen ömmat för Afghanistan. Bland det första jag gjorde efter terrorattentaten 11 september 2001 var att lösa medlemskap i Svenska Afghanistankommittén och skänka ett av mina studiebidrag dit när jag gick på gymnasiet.
Jag har känt ett släktskap och en ömhet inför det afghanska folket. De som talar nästan samma språk som jag har som modersmål. De som är grannar till mitt födelseland Iran.
Men förstå detta: Sverige kan inte ta hand om er. Det bor tre gånger fler människor i Afghanistan än vad det gör i Sverige som nation. Svenskarna, de ursprungliga och etniska svenskarna, är en pytteliten minoritet i världen. Unikt i sitt slag. Med flertusenåriga djupa rötter. De kan inte rädda er allihop genom att släppa in er till sitt hem på jorden.
De kan inte bära er. De kan enbart gå sönder och förintas under en sådan börda.
Det är inte rimligt. Vare sig som önskan eller begäran.
Svenskar är också ett folk. Som har rätt att fortsatt finnas på denna jord. Liksom alla andra folk på jorden.
Jag lider med Afghanistan. Men mitt hjärta tillhör Sverige.
Ni måste åka härifrån nu. Hem till er. Så att Sverige kan börja läka samman igen. Det här fungerar inte längre.
Festen är över. Tålamodet slut.
Afghanistan måste gå den långa vägen och bygga ett rimligare land för egen maskin. Endast afghanerna själva kan göra det.
Det är er kamp och ert arbete, ni afghanska män på jakt efter en bättre levnadsstandard.
Inte svenskarnas roll och uppgift.
Och guldet ni söker här? Det håller i skrivande stund på att bli till sand.
Åk nu. Det är mer än nog. Sedan länge.
Nasrin Sjögren
